onsdag 29 september 2010
tisdag 28 september 2010
måndag 27 september 2010
Uppror genom tradition...
lördag 25 september 2010
Vad vilja socialdemokraterna - eller folkpartisterna?
torsdag 23 september 2010
Skolval och kommunalval
Birger Schlaug: Lika bra att dom är inne
Lars-Erick Forsgren om partistöd och demokrati
Sanna Rayman - så sant som det är sagt
onsdag 22 september 2010
Solsönernas saga
Oväntad dramatik
Amerikansk obskurantism
Glada Hudik-teatern - och om att adoptera bort eller abortera bort
Statsvetaren Magnus Hagevi om KD och SD
Två intressanta krönikor
- Läs Haore Suleimans intressanta reportage från Sverigedemokraternas valvaka.
- Och läs gärna även Olof Djurfeldts tankar kring kommunisten Lars Ohlys utspel om utomparlamentariska metoder.
måndag 20 september 2010
Fler utjämningsmandat till nästa gång!
Dagen efter-känslan och Björklunds vrede
(Ett försök till valanalys)
Trots stora moderata framgångar i riksdagsvalet och stora folkpartistiska i kommunalvalet (grattis, ni på listan, här är vi lika stora som Centern nu!), så är den dominerande dagen-efter-känslan stora kopparslagare. Åtminstone för mej (jag vet förstås inte hur det är för er andra). Naturligtvis beroende på Sverigedemokraternas framgångar både lokalt och på riksplanet: de är nu större än Kristdemokraterna på riksplanet och större även än Folkpartiet liberalerna i Gävleborg, där de tyvärr liksom i Skåne ligger över riksgenomsnittet - Backman ut/Sandstedt in???
På riksplanet sitter ju alliansen kvar med ett stabilt budgetmandat i a f, även om det kanske blir nyval av andra skäl så småningom. Lokalt är ju allt en enda röra, och ska det alls kunna bildas någon regeringsduglig majoritet, där Folkpartiet liberalerna givetvis för kommunens skull bör ingå, måste en hel del personliga antipatier läggas åt sidan. Jag förutsätter dock att vi som liberalt parti varken sätter oss i allians med sverigedemokrater/rasister eller mer sympatiska vänsterpartister/kommunister. Olles Revanschparti med snabba-beslut-profilen känns ju inte heller direkt inbjudande. Socialdemokraterna under Lahenkorva/Centerwall har jag däremot inga problem med (särskilt nu när Olle är väck), inte heller med de övriga "allianspartierna", av vilka ju dock Centern är svårt skadeskjutna och Spörs-Ingvar känns lite... ja....
Det märkliga och tråkiga som hänt på riksplanet är ju att trots att alliansen totalt sett gått FRAMÅT med 1,2 procentenheter (en ökning med över 2% enligt normal procenträkning) och uppnått över 49%, så har alliansen förlorat 6 mandat (enl. Ljusnan bl.a. Hasse Backmans), alltså minskat sina riksdagsplatser med över 3% enligt normal procenträkning! Alltsammans beroende på att Sverigedemokraterna fördubblat sitt röstetal (+50% alltså) och gått från 0 till 20 mandat (en oändligt stor ökning procentuellt). Deras 3% av väljarkåren i förra valet har ju hittills helt saknat representation i riksdagen p.g.a. spärren, vilket i ärlighetens namn gjorde att övriga partier varit lite "överrepresenterade" den gångna mandatperioden. Hursomhelst är resultatet bedrövligt, ännu mer alamerande än 1991 - tänk vad några mandat kan betyda! - men vi har ju bättre budgetregler nu än då och jag tror faktiskt att det ska gå att göra upp med vettiga socialdemokrater om t.ex. utrikespolitik och Afghanistan. (Många sossar har känt sej lindrigt bekväma med V- och MP-radikalerna). Och kan beroendet av S och MP dämpa kärnkraftsentusiasmen inom FP blir då åtminstone jag inte direkt ledsen.
Men som sagt, valresultatet är riktigt, riktigt trist - och en valrörelse där Fredrick Federley (C) än en gång blir nerslagen känns för bedrövlig. Senast skrev jag ett varmt sympatimejl till honom - och fick samma kväll ett uppskattande svarsmejl! - och jag är personligen övertygad om att det ligger homofobi bakom överfallen. Det finns förfärliga tendenser i utvecklingen, och alla högervindar är inte precis av godo. (Inte vänstervindar heller, jag avskyr verkligen de vänstertrakasserier av Sverigedemokrater som bara givit dessa ytterligare stöd). Sverigedemokraternas invandrarfientlighet är välkänd och väldebatterad, men partisekreteraren Söder och många andra sverigedemokrater har uttalat sej om homosexualitet och Prideparader på ett sätt som ger Åke-Green-i-kubik-vibrationer. Som alltså inte bara handlar om relevanta ifrågasättanden av queerideologin, utan om direkt vedervilja och önskan att trycka ner en redan utsatt grupp.
Nu är det ju så som Bert Karlsson insiktsfullt sa där han på valnatten satt ihop med Bengt Westerberg (vilken TV-grej!), att vårt folkparti - trots väl dokumenterad invandrarvänlighet - ofta smutskastats för att vi lyft inte bara invandringens många positiva sidor (ja!) utan också integrationsproblematiken. T.o.m. Mauricio Rojas, Ana Maria Narti och Nyamko Sabuni har ibland utmålats som om de vore något slags Sverigedemokrater eller åtminstone Folkepartister. Nu får vi hit en riktig filial till Dansk Folkeparti - Sverigedemokraterna borde väl egentligen heta Skånedemokraterna? - och de som jämfört Folkpartiet liberalerna med dem borde skämmas. Målar vänstern och media ut Folkpartiet som något slags Sverigedemokrater tycker väl folk att de lika gärna kan rösta på de riktiga Sverigedemokraterna - som nu, ve och fasa, är större än Folkpartiet liberalerna här i Gävleborg!
Vad vi som liberaler dock även borde erkänna är att vi inte alltid stått upp för Kristdemokraterna när de av radikalfeminister och queerideologer (även i vårt parti) och Elisabet Ohlson Wallin och liberala ledarskribenter utmålats som något slags halvfascister för att de velat bevara ett särskilt begrepp för förbundet mellan man och kvinna - och för att de ansett att det är en fördel för ett barn att, allt annat lika, ha en pappa jämfört med att ingen pappa ha. (Eller att, allt annat lika, ha en mamma jämfört med att ingen mamma ha). Enstaka KD-are har definitivt uttalat sej homofobiskt; jag tänker särskilt på Erling Wälivaaras jämförelser med pyromaner och kleptomaner. Men som parti betraktat går det - apropå galna jämförelser! - inte att jämföra med det verkligt homofoba parti som nu t.o.m. på riksplanet blivit större än Kristdemokraterna. Och detta i en tid när rätten till asyl för människor som förföljs för sin läggning och/eller tro borde vidgas snarare än minskas ("ni behöver väl inte visa er läggning/tro så där offentligt", får man ju höra ibland av folk som inte skulle drömma om att säga så om politiska övertygelser).
Jan Björklund röt ifrån och blev riktigt arg över att journalister och andra försökt "kleta fast" något slags invandrarfientlighet på honom och FP för vissa begränsade språkkravs och burkaförbuds skull. Rätt gjorde han. Inte minst rätt hade han i att om inte vi anständiga partier vågar ta upp de integrationsproblem som finns, så lämnar vi över de frågorna till extremisterna.
På samma sätt menar jag att både jag och andra sansade liberaler och kristdemokrater har all rätt i världen att ryta ifrån när journalister eller vissa inom både den egna kyrkan eller det egna partiet försöker "kleta på oss" homofobstämpeln. Svante Nycander har, tror jag, helt rätt när han i senaste Frisinnad tidskrift jämför könsretoriken idag med klassretoriken på 60-70-talen och hävdar att forskningen inte nu mer än då lyckats hålla sej fri från pk-trenderna. Och precis som på 60-70-talen används utsatta grupper (då de fattiga, nu homosexuella och utsatta kvinnor) som något slags slagträ för "högre syften", för kulturrevolutioner av olika slag, ofta drivna av s.k. intellektuella med svag förankring i de verkligt utsattas värld. Att queer-feminismen lagt rabarber på - och därmed misskrediterar - jämställdhets- och homofrågorna tycks mej alltmer uppenbart.
söndag 19 september 2010
måndag 13 september 2010
fredag 10 september 2010
Det blir bara för dumt ibland
DET BLIR BARA FÖR DUMT IBLAND
Jag är en socialliberal och hyfsat vidsynt trebarnspappa som på 1900-talet trivdes bra på Rosa caféet i Lund, där jag fick efterlängtade komplimanger för mitt röda hår och skägg! Jag hade också en god granne där som bytte namn i samband med att han "kom ut" - men naturligtvis var samma härliga kille ändå.
Om min dotter (snart fyllda 8) om åtta år berättar att hon inte kan tända på några killar alls utan bara på tjejer, har jag alltså, som många andra föräldrar sedan 80-90-talet, en positiv mental beredskap för att klara det.
Men om hon kommer och säger att hon visst kan tända på killar, men att hon ändå tänker bilda familj med sin tjejkompis eftersom både biologilärare och konfirmandpräster sagt att det går precis lika bra, så kommer jag absolut att höja på ögonbrynen. (Vår kära dotter förblir hon förstås om hon så blir ihop med två tjejer eller en av sina [vuxna] brorsöner, det är inte det saken gäller).
Och om hon kommer och säger att hon egentligen inte är en tjej utan en kille som fötts i fel kropp, så blir jag så klart orolig för att hon drabbats av en modern tvångsföreställning och säger att hon duger precis som hon är och inte blir mindre kvinna för att hon gör s.k. killgrejer.
Men om hon dessutom kommer och säger att hon vill betraktas som kille men fortfarande kunna föda barn, så kommer jag att skratta gott och hjärtligt och säga ungefär så här:
Ja du, nästan alla partier tyckte efter Pride 2010 att det kunde räcka med några skäggstrån för att kvinnor skulle få betraktas som män. (Snart skippades även kraven på fjun). Vänstern och Svenska kyrkans studieförbund Sensus försökte även lansera ett tredje kön, med fri anslutning för alla som varken ville vara män eller kvinnor. De gemensamma toaletterna blev också fler, som bl.a. Carin Jämtin (S) krävt.
Men när man sedan skulle ha gemensamma omklädningsrum och idrottstävlingar, så blev det tvärstopp!
Man hade då även upptäckt att den i jämställdhetsarbetet så viktiga löne- och vårdstatistiken saboterades av att queerfeminister registrerade om sej till män för att få bättre behandling eller påvisa könets totala irrelevans. Och då kom man på att folk som födde barn nog bör ses som kvinnor i alla fall, precis som förr i tiden.
"Så kära du", kommer jag att säga, "klä ut dej som du vill och gå på fler karnevaler, och kämpa för större rättvisa mellan könen, men be inte mej kalla dej min pojk eller dina barn kalla dej sin pappa!"
"Det säger du bara för att du är svensklärare", kontrar hon väl då. Men sedan hoppas jag att vi kan skratta åt knasigheterna tillsammans, och att fler än vi vågar göra det 2018. Även politiker, journalister, lärare och präster.
Höger- och vänsterspökena driver folk till alliansen
F.ö. kan man ju undra om det bara är arbetare som gått till Sverigedemokraterna? Det kan ju faktiskt se ut som om det är vänsterblocket som tappat väljare dit och inte så mycket högern. Dock tvivlar jag på det, eftersom jag ju enligt förra stycket tror att moderaterna fått en hel del S-väljare (som vanligt tycks det svårare att gå till mittenpartierna...).
Men som jag skrev i förra inlägget: det verkliga sänket för Mona Sahlin är Lars Ohly. Lars Ohly har LO som initialer, och det var som jag förstår det LO som drev igenom att vänstern skulle med i oppositionens regeringsalternativ. En rejäl felsatsning, både ideologiskt och strategiskt. Som Lena Mellin skrev efter att Lars Ohly intervjuats i TV: "Lars Ohly är bra för Vänsterpartiet, inte för de rödgröna."
torsdag 9 september 2010
Lars Ohlys historia
tisdag 7 september 2010
Insändare i skolfrågan
ALLA SKA JU MED, HÅKAN CARLBERG!
Skolledaren m.m. Håkan Carlberg (Ljusnan 6/9) har alldeles rätt i att hälsan tiger still och att den svenska skolan oftast fungerar väl.
Men det är helt rätt av Folkpartiet liberalerna och skolminister Björklund att inte nöja sej med det. Trots att det väl kunde vara frestande att börja skyla över bristerna i skolan efter att ha haft ett övergripande ansvar för den i 4 år.
Just här citerar jag gärna sossarnas slogan: ”Alla ska med!” (Om än inte nödvändigtvis till högskolan). Varje icke fungerande klass, varje mobbad elev, varje saboterad lektion och förstörd utrustning är ett stor misslyckande.
Det kan vara lätt att som skolledare få en alltför glättad bild av situationen ”på golvet.” Nästan varje lärare lyckas bra med vissa grupper, mindre bra med andra, även om man haft andra jobb. Om inte annat är alla p.g.a. schemat mer slitna när de möter vissa än när de möter andra; detsamma gäller förstås eleverna.
Och just i medvetenhet om skoldagens olika utmaningar är det viktigt att elever, föräldrar, lärare, skolledningar och politiker tillsammans vågar både uppmärksamma problemen och ta gemensamt ansvar för bra lösningar. Dit hör förstås tydliga ramar – som inte alls utesluter kramar! – när det gäller allt ifrån kursplaner till budgetansvar och uppförandekoder.
Jag försvarar inte alla Björklunds och FP:s förslag på skolområdet. Bl.a. är det onödigt och olämpligt, och närmast ogörligt - att som politiker sitta och försöka peka ut exakt vilka områden inom t.ex. historieämnet som är viktigast, och därmed också vad som är mindre viktigt att berätta om. Eller vad som ska ingå i en litterär ”kanon”.
Men att det är viktigt att alla barn får goda kunskaper i skolan, och att både lärare och elever behöver en bra, gärna bättre arbetsmiljö med förstärkningar av elevhälsan - det är nog både jag, Jan Björklund och Håkan Carlberg rörande ense om.
måndag 6 september 2010
Omskärelse och fosterfördrivning
söndag 5 september 2010
Löjliga samvetsskrupler vid en jämförelse
I till exempel Västra Götaland är motståndet bland läkarna så stort att det inte finns något sjukhus i regionens regi som utför operationerna.
En som vägrar är Lars-Göran Friberg, överläkare vid barnkirurgiska kliniken på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
– Barnet är helt friskt. Att söva ner det och sedan amputera kroppsdelar eller kroppsdel finns ingen indikation att göra. Det är ett övergrepp från de vuxnas sida, från omgivningens sida som inte skyddar barnet, säger Lars-Göran Friberg.
Muslimerna kan ju inte tro att vi är kloka: här får svenskarna - jodå, muslimerna också om de vill - skattefinansierad hjälp med att döda fullt friska foster (det är ju det vanligaste), medan läkare går ut offentligt med skrupler inför en operation som knappast gör patienten någon skada - särskilt inte om just en läkare utför den. Vore jag jude eller muslim skulle jag börja misstänka att det egentligen handlar om att Sverige inte vill ha troende judar eller muslimer inom sina gränser. Men så illa kan det väl inte vara?
De fattiga och de rika
Hur många döda i Christchurch? Inga.