lördag 28 mars 2009

En bloggares död

Det är inte utan ett stänk av både vemod och fascination jag idag tar del av Kurt Lundgrens blogg Östra Ölands fria horisont. Det är inte en blogg jag följt, men en blogg jag följer uppmärksammade den nydöde journalisten från Kalmar län ca 3 dagar efter hans senaste bloggpost (hjälp - jag kunde ju ha varit död en vecka så länge sen det är som jag skrev här ;o).

Det är uppenbart så att vi bloggare lever vidare lite till på nätet - längre ju mer sällan vi skriver. (Jag menar, skriver man bara var 10:e dag är det ju ingen som saknar en förrän efter typ 2 veckor ;o). Om man tar det från den skämtsamma sidan. Om man ser det lite seriösare, så är det ju ganska fantastiskt att få så många fina dödsrunor på sin blogg - och så många vila i frid-kommentarer på sin sista bloggtext. Undrar bara hur andra kommer in på den här bloggen efter min död; jag trodde jag skulle få ta mitt lösenord med mej i graven och undrar faktiskt lite över personlig integritet och sånt. (Blir det min hustru eller mina barn som får avgöra om de vill skriva en liten förklaring här till att jag slutat blogga? Hoppas det blir nån med omdöme...).

Och hur länge ska man sväva runt i sajberspejs? Det är klart - finns det plats så nog svävar jag gärna vidare här några 100 år till om världen står o.s.v. Men det är ju skillnad på bloggar och bloggar och minnessidor och minnessidor - en del, t.ex. Per Ericsons Bonum Commune, har ju blivit veritabla mausoléer över en personlig idévärld med rymd och perspektiv. Fast kanske även övriga bloggar kan ge en dokumentation av tidigare aldrig skådat slag - offentliga "dagböcker" som blir guldgruvor för framtidens forskare?

Den som lever får se vad den som är död kan ge.

onsdag 18 mars 2009

Dawit Isaak hem till Sverige - nu!!!

Nu har vi väntat länge nog. Nu måste Dawit Isaak släppas fri! Eritreas skurkregim måste öppet skandaliseras - diplomatiska vänligheter har haft sin tid, men nu får det räcka. Man gör inte som Eritrea gör med grävande journalister. Alla dessa år utan rättegång - fy för den lede!

Skriv under på Expressens namninsamling och läs sedan vad Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund skriver om dessa saker. Nog är det för bedrövligt att Dawit Isaak fortfarande sitter där han sitter. Och jag blir nog aldrig kvitt den gnagande misstanken att vårt engagemang varit något större och hetare om journalisten ifråga hade hetat David Isaksson. (Men heder åt Expressen för den dagliga uppföljningen och dagräkningen!).

Ursäkt eller inte ursäkt för Tingeling

Hur är det nu. Har Sveriges Television bett Ryssland om ursäkt eller inte? Det jag hittills hört låter som dubbla budskap - en ursäkt till ryske ambassadören men ett förnekande av ursäkt när saken ska kommuniceras med svenska folket. Melodifestivalens projektledare Ronnie Lans ger oss via DN en replik som förtjänar att bli klassisk:

- Vi har inte bett om ursäkt för att vi gjorde inslaget men vi är ledsna för att Ryssland tog illa upp och det ber vi om ursäkt för.

Hmmm... "Vi ber om ursäkt för att du tar så illa upp men vi ber inte om ursäkt för att vi gjorde det som gjorde dej så ledsen". På något sätt tycker jag mej ha hört rätt många såna här ursäkter nyligen: "Jag är ledsen att du blev ledsen - för det är ju så besvärligt med klagomål - men det var ju himla puckat av dej att bli ledsen för så här lite och jag ångrar egentligen ingenting." Då är det väl bättre att inte (låtsas) be om ursäkt alls? Det är lite komiskt att DN i ingressen skriver att ryske ambassadören uppskattade sketchen. För just en sketch verkar det ha handlat om, snarare än om en uppriktig försoningsgest.

Vad är det då som Svt (inte) ber Ryssland om ursäkt för? Jo, detta:



Urban Ahlin (S) skriver klokt på Newsmill om detta. Säga vad man vill om Tingeling - och det får man - men vi vill inte ha någon svensk eller rysk statlig styrning av våra medier.

Inte av de ryska medierna heller. Jag har sagt det förr och säger det igen: Putin är en eländig fegis som inte vågar släppa fram fria medier i Ryssland och ge sina medtävlare rättvisa villkor i valrörelserna. (Desto mesigare som han troligen faktiskt skulle ha en rimlig chans även utan fegliret). Men vi ska väl inte nedlåta oss att bli lika fega som han, bara för att han moderniserar krigsmakten och snart kanske sätter tumskruvarna på oss nedrustade stackare? (Undrar just hur många av anti-israel-demonstranterna i Malmö som vågat gå vidare mot Ryssland i nästa omgång - ifall inte judarna så lämpligt slagit ut oss ur Davis Cup-turneringen).

Folkets politiska mognad

Jag är, som jag tidigare skrivit, mycket imponerad av att människor inte ger alliansen skulden för den förfärliga finanskris som drivit ner konjunkturerna under pari. Det är helt fantastiskt att alliansens opinionssiffror rent av ökat sedan tillväxten börjat minska! (Fantastiskt - och faktiskt en smula konstigt...).

Som folkpartist är jag förstås något mindre imponerad av att folket så kraftigt tyr sej till just Reinfeldt och Borg - moderaterna alltså - medan övriga allianspartier snarast går kräftgång. Vad är det i krishanteringen som så fantastiskt bekräftar just moderaternas duglighet? Och hur går beundran för högerpartiet ihop med den av så många under 2007 uttryckta känslan av att politiken vridits för mycket åt höger? Det här stör mej helt klart lite grann, men det är förstås bara vanlig svensk avundsjuka ;o).

Men rent allmänt - hur relevanta är begreppen höger och vänster om vi faktiskt uppnått ett jämviktsläge som folk i allmänhet vill ha, alltså där det s.k. totala skattetrycket ligger på omkring 50% och där vi varken har råkapitalism eller statssocialism utan någonting mitt emellan? Innebär inte det att vi måste ratta ganska försiktigt och ömsom styra något till höger, ömsom något till vänster, för att hålla en rak och stabil mittenkurs?

Jag har ju redan tidigare konstaterat att socialdemokraterna de facto övergivit socialismen (vänsterpartiet har det inte). På samma sätt har nya moderaterna (tror jag i varje fall) övergivit tron på lågskattesamhället och den avreglerade marknaden. Folkpartiet liberalerna har, troget sina socialliberala idéer, hela tiden pläderat för en rikt differentierad marknadsekonomi med en stark välfärdsstat och sunda regleringar (på bl.a. miljöns område).

Om nu alla i praktiken blivit folkpartister, blir ínte då en hel del av höger-vänster-retoriken ganska löjlig? Ifall den nu inte rent av blir samhällsfarlig i händelse av långvarig lågkonjunktur; måtte gamla kommunister som Ohly hållas långt från taburetterna även detta århundrade!

Jag saknar era kommentarer

Det har varit väldigt roligt att få kommentarer, men tyvärr har kommentarsfunktionen tillfälligt (hoppas jag) blivit ur slag. Jag skulle ta bort en fullständigt sinnesförvirrad kommentar, men begrep inte riktigt hur man gjorde och det slutade med att jag tog bort alla kommentarer. Jag har försökt få tillbaka kommentarsfunktionen, och den ser också ut att vara tillbaka när jag är i själva redigeringsfasen, men så fort jag ska verkställa ändringarna och se hur det har blivit så är det lika kommentarslöst igen.

Jag vill alltså gärna ha kommentarer på det jag skriver, men just nu kan kommentarer (och tips!) bara skickas via e-post till andreas.holmberg@skutan.smf.se (eller SMS 070-2183731).

Hoppas att det ska bli bättre framöver!

tisdag 17 mars 2009

Tänkvärt om liv och död

Det händer nånting nu. Det förs samtal som kanske sällan förr - i real reality, på bloggar, och på Newsmill som på kort tid seglat upp som ett av Sveriges främsta debattforum.

Inte minst fallet med den häktade barnläkaren på Astrid Lindgrens barnsjukhus har fört frågan om liv och död - och vad ett meningsfullt liv är - upp på samtalsagendan. Läs och begrunda Erik Edelstams på många sätt tänkvärda text "Kanske bättre om min älskade dotter hade fått dö" (undrar dock vad dottern tycker?) och jämför med Jonas Frankssons lika tänkvärda text "Vem bestämmer om mitt liv har ett värde?" Eller Jerzy Sarneckis "Min mamma utsattes för passiv dödshjälp".

Samtidigt har den världskända tvillingaborten i Brasilien, där en 9-åring gjorts med barn av sin pappa, och den romerska kyrkans brutalt okänsliga hantering av fallet, åter aktualiserat såväl rätten till liv som rätten till sin kropp. I det senare fallet skulle jag gärna gått med i Birgitta Ohlssons Facebook-grupp RÖTT KORT ÅT VATIKANEN (en Vatikan som, liksom i Richardson-fallet långsamt verkar inse att det här kanske inte var så bra hanterat) om inte den gruppen verkat handla om så mycket mer och så mycket annat än nödfallsaborter, snarast om typ fri abort för alla alltid - och jag undrar precis som vanligt om vi i Sverige trots allt inte är rätt präglade av Vatikanen, eftersom vi bara tillåter provocerad abort under halva graviditeten. Gäller inte "kvinnans rätt till sin kropp" (om det nu bara gäller hennes kropp) under hela livet, således även under andra hälften av graviditeten? Barack Obama är nog ingen hycklare om han vill låta abort vara legalt under hela graviditeten - det är vi i Sverige som är det när vi inte vill det fast vi hyllar samma princip. Och kan Sverige, med den vanliga retoriska skruvningen, redan idag "tvinga någon att föda", d.v.s. förbjuda fosterfördrivning efter 18 veckor, kan man det väl i princip även efter 12 veckor som Norge och Finland? T.o.m. Christina Doctare eller Kerstin Fritzl är fullvärdiga människor som du och jag, trots att deras resp. fäder behandlade dem och deras mammor vidrigt. Ingen vill väl döda dem idag?

Därmed inte sagt att man bör tvinga en våldtagen och livshotad 9- eller 19-åring att föda, och jag är inte säker på att nuvarande svensk abortlagstiftning (med straffrihet för aborter fram till v. 18 eller i praktiken v. 22) nödvändigtvis måste förändras på något avgörande sätt p.g.a. att allt mindre barn kan räddas till livet. Men ska inte dess legitimitet skadas av omfattande missbruk är det är en hel del attityder som måste ändras. (Annars återstår ju bara lagändringar för att stävja missbruken). Jag upptäcker nämligen svåra attitydproblem i abortfrågan både i Vatikanen och inom folkpartiet liberalerna.

fredag 13 mars 2009

Den trettonde mars

Idag högtidlighåller vi som bekant 200-årsdagen av Gustav IV Adolfs avsättning. Därför publicerar jag greve Snoilskys dikt DEN TRETTONDE MARS - kusligt åskådlig och tänkvärd för alla slags makthavare, omgivna av jasägare och fjäskare ännu i nådens år 2009:

Han stirrade ned från sitt slottsgemak,
utöver Lejonbacken,
han stod där så stel, så spänd ochså rak
i den trånga blåa fracken.

Hur kall han syntes, en feber brann
bak serafimerstjärnan,
och tankarne virvlade av och an
i den arma pinade hjärnan.

Hur kunde det gå så förtvivlat slätt,
så jämmerligt som det gjorde?
Han var ju en kämpe för sanning och rätt,
därtill en Herrans smorde?

Hans namn Sannfärdig och Trofast är.
Han ensam ej sig försvurit
åt den korsikanske Lucifer
[Napoleon, min anm.]
och vilddjurets tecken burit.

Att vägra förlikning med Antikrist,
det var att himlen förtjäna;
men därför hade han Finland mist
och stod förrådd och allena.

Hans rikes bålverk åt ryssen skänkt,
och så den långa reträtten,
oduglighet, svaghet där minst han tänkt
- och sist nu från Värmland stafetten!

Var Cronstedt fal och var Klingspor feg,
rebellen - det var dock rågan!
I går man lydde ännu och teg -
i dag är det upprorslågan.

Hur var det möjligt? Vad helst han gjort
haft bifall av grånade råder.
Allt var förträffligt och vist och stort,
så snart han talat i nåder.

Liksom från tingens sanna gestalt
den skymmande slöjan flugit,
i blixtbelysning han såg nu allt:
de hade blott ljugit - ljugit.

O, dessa hovmän med fruset smil,
prelater med ja och amen
och dessa festtal i övlig stil
om Gustav och Vasastammen!

Lögn - idel lögner så långt han minns:
ministrarnes reverenser,
då han från skötet som tre års prins
gav sina audienser.

Handkyssningar bara och böjda knän,
men sanning ej för ett öre!
Så vart han en hög, absolut suverän -
hans folk, det stod utanföre.

Hans folk, han har ej sett till det stort,
men när han utfärdat order,
det blött och betalat, som det har bort,
i kampen mot Rysslands horder.

Nyss ställde han upp sin ynglingahär,
ett lantvärn med fädrens sinne.
Sitt yttersta stöd har han ändå där
mot fiender ute och inne...

Då ljödo trumslag vid början av bron
och inför konungens blickar
allt närmare kom en ung bataljon.
På dem kan jag tro! han nickar.

Men vad är detta? Än hit, än dit
gevären svaja eländigt
och mellan leden i kompani
vad gapande luckor beständigt!

Han är förstenad. Är
det hans sköld,
den svenska ungdomens blomma?
I usla paltor de hacka av köld
med kinder gulbleka, tomma.

Vid sista svängningen segna två
av svaghet omkull på marken.
I silverringklockan griper då
med feberiver monarken.

Och mot sin darrande adjutant
han träder med handen knuten:
vad fattas folket? Tala sant!
sant, hör ni, sant på minuten!

Till svar en stammande, skruvad fras
om vinterkylan som suger,
om patriotiska avskedsglas...
Ut! - ropar kungen - ni ljuger!

Och åter ensam, mot sitt bord
han sjönk, den beklagansvärde.
Uti sitt mörker ett sanningens ord,
en stråle av ljus han begärde.

För sent! För sent! Från hans kabinett
blott skilda utav den tunna
skulpterade dörren, re'n sammanträtt
det männer som svara kunna.

En sky på härdade drag låg tung
av sorg och allvar i blandning.
De hyste ej hat till en stackars kung
men kommo att tala - sanning.

Tack, Birger!

Den senaste veckas debatt kring det misstänkta spädbarnsdråpet i Stockholm - där förvisso ännu ingen har fällts och där situationen verkligen var extremt svår - har visat att diskussionen kring människovärde inte bara rör sej kring graviditetsvecka 20 och därunder. Hugo Lagercrantz vid Astrid Lindgrens barnsjukhus skrev en mer än lovligt dubiös debattartikel på DN debatt, där han tycktes vilja koppla ihop medvetandegrad med människovärde (är man verkligen en riktig människa före 4 års ålder?), vilja avsluta livsuppehållande behandling innan det blev för sent (?) och på fullt allvar vilja hävda att åklagaren skadat svensk barnsjukvård genom att ö.h.t. pröva det aktuella fallet rättsligt! Är saken verkligen SÅ sjuk att den inte ens tål att prövas?

Det är faktiskt ganska härligt att läsa hur miljöpartisten och agnostikern Birger Schlaug reagerar på somliga resonemang som alltmer gör sej hörda (därmed inte sagt att liv ska förlängas till varje pris). Läs hans av sant humanistiskt patos vibrerande bloggtext När skall ett barn få leva? En skön kontrast, måste jag säga, till följande knepigheter:

En möjlighet är att i stället för att tala om biologiskt liv försöka definiera vad som är mänskligt liv eller när människan har ett medvetande – en själ. Det mänskliga medvetandet förutsätter inte bara att man är varse om sin kropp, sitt jag och omgivningen, utan också att man ”kan tänka på det som har varit eller det som kommer att bli”, som filosofen Henri Bergson uttryckte det.
(Barnläkaren Hugo Lagercrantz DN Debatt den 7 mars 2009)

söndag 8 mars 2009

Partiet har alltid rätt?

En rätt underhållande bild av partilojalitet - och en tragisk bild av en diktatur - ges i följande sång. Stackars östtyskar: två diktaturer och två förljugna världsbilder i rad - inte undra på om den andra "omskolningen" 1989 blev en för mycket för somliga.

Men vi ska inte förhäva oss för mycket - det finns ibland, även inom folkpartiet liberalerna, en partilojalitet som känns rätt påfrestande och närmar sej den trosvissa attityden i nedanstående visa. Fast jag hoppas och tror att den inte uppnår samma groteska höjder ;).

söndag 1 mars 2009

Väljarna gör det bra

Jag är imponerad av den politiska mognad som väljarna visar, åtminstone i opinionsundersökningarna just nu. Trots den värsta lågkonjunkturen i mannaminne, där BNP inte bara slutat öka utan rent av minskar, så får regeringen allt starkare stöd och oppositionens försprång från 2007 är nästan uppätet.

Redan tidigare har jag påtalat hur underligt det är att regeringen gått så dåligt i opinionen när tiderna var goda men så påfallande bra när det börjat krisa ordentligt i ekonomin. Uppenbarligen är krisen så djup att väljarna inte bedömer den som regeringens fel - medan regeringen tillskrivs allt som gör att vi fortfarande lever och i många fall fortfarande kan gå till jobbet.

Inte för att jag tror att genomsnittssvensken är dum. Men väljarna har ju trots allt röstat fram sossarna till regeringsmakten ett antal gånger under efterkrigstiden. Och borgarna har bara fått chansen när värsta lågkonjunkturen stått för dörren. Fast det kanske har varit fullt medvetet - i förtroende för borgerlig krishantering?

Och att Sahlin nu när en kommunist vid sin barm borde inte ens i hennes egna ögon vara särskilt förtroendeingivande inför regeringsalternativens valår 2010.