Väder och vind

Nu har tre dagars sommarsol med 21-22 grader förbytts i mulet väder och blåst. Nåja, bären fortsätter väl att mogna, och det är rätt mysigt med inomhusaktiviteter också. Som att läsa böcker och blogga!

Så blött som i Småland är det i varje fall inte. Där föll det på sina håll 70 mm under söndagen. Hydromanen i mej skulle vilja åka ner och titta på smålandsåarna, men jag håller mej i skinnet.

Folkets röst

Valet i Turkiet ställer oss återigen inför frågan vad demokrati är. Handlar demokrati helt enkelt om folkmajoritetens beslutanderätt, eller handlar det om vissa åsikter och ståndpunkter som folkmajoriteten helst bör omfatta (men inte nödvändigtvis omfattar)? Både valen i Algeriet och i Palestina har illustrerat frågan närmast övertydligt, men diskussionen inför valet i Turkiet har också berört den.

Systemet med militären som konstitutionens väktare ter sej ur alla aspekter fullkomligt bisarrt.
Vill folket ändra konstitutionen eller välja en usel regering (eller t.o.m. diktatur!) måste det väl ändå i all demokratis namn få göra det! Eller ska en minoritet - upplyst despot? - ha rätt att undertrycka majoritetsviljan i demokratins namn? Hur skulle det se ut?

Nej, skulle folkviljan paradoxalt nog urarta i totalitär och antidemokratisk riktning - vilket dagens turkiska regering dock inte är något exempel på - måste minoriteten med beklagande lämna ifrån sej makten och kämpa underjordiskt om så skulle behövas. Det vore naturligtvis illa, men det är bara att bita i det sura äpplet och minnas Churchills ord: "Demokrati är det sämsta av alla styrelseskick - om man bortser från alla andra."

Det finns nämligen inga som helst garantier för att folkmajoriteten alltid väljer det goda. Men vanligtvis är majoritetsstyre det bästa värnet mot människors korruption och storhetsvansinne.

Doktor Luther och Mr Hyde

I radions "Människor och tro" (P1) hörde jag Expressen-journalisten Per Svensson berätta om sin nya bok Dr Luther och Mr Hyde. Det var på många sätt intressant, särskilt som Svensson trots sin skrämmande allusion på Stevensons skräckroman betonade Luthers positiva insats - i radioprogrammet åtminstone. Det har annars varit rätt jobbigt att Luther i nyare tid antingen svartmålats å det grövsta (t.ex. Jan Guillou och Göran Hägg har inte mycket till övers för honom) eller idealiserats in absurdum (förutom av diverse "ärkelutheraner" även av t.ex. Birgit Stolt eller Per Ragnar). Varför kan han inte få vara den sammansatta, bristfulla och samtidigt sällsynt helgjutna människa som han verkligen var?

Att Luther hade svarta "Mr Hyde-sidor" skulle han ju själv ha varit den förste att medge. Simul justus et peccator - på en gång rättfärdig och syndare - var ju ett av hans och reformationens stora tänkespråk. Även självrättfärdigheten hör, paradoxalt nog, just till de nattsidor som ständigt smyger sej in i kristenheten, men ingen kan dock påstå att insikten om även de heligas syndafördärv saknats i kyrkoläran (tänk bara på Kay Pollacks attack på syndabekännelsen i filmen Så som i himmelen). Så ifall t.ex. Lars Leijonborg och folkpartiet blev aningen för självgoda under förra mandatperioden, borde det rimligen inte bero på Leijonborgs kristna övertygelse, utan snarare på en överoptimistisk människosyn med andra förtecken.

Dikena är som alltid minst två - att odla sina synder och nattsidor för att nåden ska framstå som desto större och rikare är knappast heller riktigt. Det är rätt och även "lutherskt" att kämpa mot sina egna brister - och att göra upp med Luthers. Att ge sej hän åt det även man själv uppfattar som förbjudet är däremot att rasa ner i Rasputins ruttna evangelium, där synden närmast blir en frälsningsväg. Sedan är steget kortare än man tror till rena laVey-satanismen, där vi blir av med samvetskvalen genom att hävda att inget är orätt. Men var det inte just denna uppenbara absurditet Kay Pollack lät framföra? Att det inte finns någon synd, eftersom Gud aldrig fördömt?

Fenomenet Harry Potter

Helt klart - lördagen den 21 juli nådde ett storverk ut till den breda publiken. "All is well that ends well" - och utan ett ordentligt, vattentätt slut riskerade hela den storslaget upplagda sviten om Harry Potters kamp mot lord Voldemort att bli en hopsjunken sufflé, en punkterad ballong.

Utan att ha hunnit läsa hela den sjunde och sista boken i serien - frugan kom hem med den efter en inköpsrunda på stan - kan jag konstatera att J K Rowling verkar hålla ångan uppe ända in i mål. Och om intrycket visar sej stämma även efter noggrannare läsning är det bara att kapitulera: hon har lyckats med att både planera och genomföra ett verkligt litterärt storverk.

För det handlar inte bara om reklam: böckerna och berättarkonsten är verkligen säljande i sej själva. Och J K Rowling har därmed själv lyckats göra den bästa reklam för läsning som går att göra. Filmerna i all ära - men vill man veta hur det "verkligen" var, måste man gå till böckerna. Och skapa sin egen film inuti sitt eget huvud. Vilket Rowling verkligen gjort allt för att uppmuntra och underlätta.

Harry Potter-fenomenet

Idag den 21 juli kom den sjunde och sista Harry Potter-boken. Eftersom den för historien ända fram till Harry Potter som 36-årig familjefar, torde den verkligen bli hennes sista i serien (oräknat eventuella sidoskrifter om Harrys värld och om författandet och filmerna et c).

Temat "Kärlekens seger" finns med även här i avslutningsboken, men jag vill gärna läsa den ordentligt för att kunna diskutera vilken sorts kärlek det handlar om, och hur mycket hämndlystnad och äregirighet som också driver sitt spel. I vilket fall som helst erbjuds även lord Voldemort (alias Tom Riddler/Dolder) en möjlighet till ånger och försoning, och det tycker jag är mycket positivt.

Jag ska inte avslöja mer än så här. Harry Potter överlever alltså slutstriden, men vilka som dör får ni själva se efter. Helt klart är dock att J K Rowling lyckats föra bautaverket till slut, vilket hon ska ha en stor eloge för, förutom alla massor av miljoner som hon kan fortsätta inkassera. Visst är försäljningen delvis reklamdriven, men faktum är att själva produkten är säljande. Både ungdomar och gubbar som jag kan ta del av den med nöje.

Däremot såg jag inte senaste filmen - det gjorde frugan och det får räcka.

I blåbärsskogen

Denna hyfsat soliga men lite blåsiga sommartorsdag runt 20 grader gjorde familjen en ny räd i blåbärsskogen. (Den första var för en dryg vecka sedan, då pappa Andreas och de två äldsta barnen skulle samla blåbär till 3-åringens födelsedagstårta).

Det blev inte så mycket bär idag heller - många är fortfarande på kartstadiet - men i alla fall så att det räckte till 8 blåbärskakor, några rent av "tryfferade" med hallon, s.k. drottningkakor. Där fick vi vårt lyxiga kvällsfika, som ni förstår. Ungefär samma känsla som att äta pinfärsk fisk som man själv fångat.

Till dagens skogsupplevelse hörde också att få grilla lunchkorven vid "Gammel-Hults", en härlig glänta i skogen längs elljusspåret mot Bolleberget. Lite fotboll med en klättersten som mål samt den klassiska leken Sista paret ut förgyllde också tiden i skogen. Liksom lekparken med långa rutschbanan på vägen hem.

Revolutionär nationaldag och vår kronprinsessas födelsedag

Idag flaggade vi för kronprinsessan Viktoria på hennes 30 årsdag den 14 juli 2007. Inte som fransmännen för den blodiga franska revolution som - med början i stormningen av Bastiljen den 14 juli 1789 - till slut både störtade och halshögg Louis XVI och hans maka Marie Antoinette. Jämlikheten och broderskapet skenade ju iväg där ett tag och blev till sist ett giljotinens broderskap, där såväl kung som arbetare nackades av samma maskin. Själva idén om jämlikhet och broderskap (även i livet) därmed icke att förringa.

Som folkpartist/liberal ska jag ju egentligen vara republikan. Men jag har inget emot dagens representationsinriktade svenska kungahus - så länge det har ett folkligt stöd. Och det har det ju! Mellan 70 och 80% stöder kungen som statschef, och så starkt stöd har ju varken någon borgerlig eller socialistisk regeringschef haft. Skada bara att det inte får komma till uttryck i en folkomröstning. Både jag och Kulturnytts Gunnar Brolin har länge krävt en sådan.

Men om inte förr, borde en folkomröstning om monarkin komma till stånd den dag kungen lämnar in (varför inte på 65-årsdagen, det vore väl verkligen "i tiden"?). Viktoria förtjänar att få ta över med ett starkt folkligt mandat i ryggen. Och så klart att hon får det! V